Idag är det ett år, förstår inte att det redan gått 1 år. Sedan Gordon och Prancer togs bort. Året har verkligen varit tomt utan de. Jag trodde att allt var frid och fröjd på tisdagen, fast på onsdagen fick jag veta att Gordon inte mådde jättebra. Sen får jag ett samtal av min gråtande kompis. Det var det värsta någonsin. Då får jag även veta att Gordon inte mår bättre. Därför messade jag hans ägare. Då fick jag reda på att veterinären var på väg ut. Usch fy, den kvällen var den värsta i hela mitt liv.

 

Det är så sjukt jobbigt att veta att jag inte ens fick chansen att säga hejdå, eller krama dem en sista gång. Det fanns så mycket jag ville berätta för dem. Det blir inte heller lättare att veta att det var utav samma orsak dem var tvugna att tas bort. Därför är jag numera livrädd för kolik. Om jag får veta att Promise har kolik kommer jag fort som f*n kasta mig iväg till stallet.

 

Nej detta är ett sjukt tungt ämneoch jag sitter i skolan när jag skriver och jag vill inte direkt börja böla i klassrummet. Ingen kommer ju veta varför. Jag har därför behövt tagit pauser undertiden jag skrev detta, just för att inte börja böla.

XoXo//Emma