Något jag tror att ni inte vet om inte följer mig på några andra medier är att jag åkte av i somras. För att dra historian kort så red vi ute på ängen, hon hoppade åt sidan och sen tillbaka när jag stod i lätt sists. Då åkte jag åt sidan, sedan hoppade hon tillbaka så att hon råkade ställa sig på min fotknöl. Jag försökte stå upp, men jag kunde inte stödja på benet. Vi ringde ambulansen och sen hoppade jag upp på hästryggen igen för att vi behövde ta oss upp till våra hagar för att ambulansen skulle kunna komma fram. Ponnyn var störtcool när ambulanspersonalen rullade fram båren för att sedan kunna lyfta av mig från hästryggen så att vi kunde åka in till sjukhuset och röntga fotknölen. Röntgen visade att jag hade frakturer på båda sidorna av fotknölen. 

 

Det var det operation som gällde då brotten var så pass allvarliga. En metallplatta med 6 eller 8 skurvar sattes dit på utsidan av benet och sen har jag två skruvar på insidan av benet. Jag fick inte beslasta benet alls och jag hade även en gipsskena 2 veckor. Den åkte vi böt efter de 2 veckorna och då fick jag ett lättare cirkelgips, men jag fick fortfarande inte belasta enet något. Det var jag tvungen att ha i 4 veckor innan jag fick ta av det. När det väl försvann var det väldigt svullen och lite blåslaget sådet gjorde ont att lägga vikt på benet, som jag faktiskt fick göra. Dock kändes det konstigt och när läkaren ville hålla mina händer och bad mig gå, då kändes som att benet skulle gå av. Därför hade jag kryckorna några dagar till för att våga lägga mer vikt på foten.

 

Efter någon dag kunde jag ta mig runt på en krycka och 5 dagar efter att gipset försvann kunde jag lyfta den andra foten och bara ha en opererade foten i marken. Det var dock inga riktiga steg, men det var ändå något. Två veckor efter att gipset togs bort gick jag helt utan kryckor, dock haltade jag fortfarande lite då jag inte hade fått tillbaka alla muskler. 

 

I dagläget är jag inte helt återställd, men foten är inte svullen, jag haltar inte längre samt att jag kan springa. Jag saknar dock flexibilitet och svikt då jag inte byggt alla de musklerna ännu, vilket gör att jag inte riktigt kan hoppa med båda benen samt att jag inte kan gå i klackar ännu. Det är dock inte hela världen och jag räknas inte vara helt återställd förens om 7 månader eller så.

 

Jag vet inte om ni tycker att detta var superrroligt att läsa om, men det var så här jag spenderade min sommar och jag tänkte att någon av er kanske gått igenom något liknande. Om ni har det får ni gärna dela med er av era erfarenheter eller om ni undrar något så är det bara att kommentera 

XoXo//Emma

Idag är det den 17:e, vilket markerar datumet då Gordon och Prancer gick bort. Detta markerar även att det var 33 månader sedan. Jag tänkte därför ägna detta inlägget till dem, för de finns alltid i mina tankar. Det kanske inte märks när man är med mig, men jag tänker på dem varje dag. Förut var det ännu mera. På den senaste har det blivit mindre, men jag har verkligen inte slutat tänka på mina fina prinsar som springer utan smärta på de gröna ängarna i trappalanda.

 

"When it hurts so much you can't breathe, that's how you survive. By remembering that one day, somehow. It won't feel this way, it won't hurt this much"

Idag är det ett år, förstår inte att det redan gått 1 år. Sedan Gordon och Prancer togs bort. Året har verkligen varit tomt utan de. Jag trodde att allt var frid och fröjd på tisdagen, fast på onsdagen fick jag veta att Gordon inte mådde jättebra. Sen får jag ett samtal av min gråtande kompis. Det var det värsta någonsin. Då får jag även veta att Gordon inte mår bättre. Därför messade jag hans ägare. Då fick jag reda på att veterinären var på väg ut. Usch fy, den kvällen var den värsta i hela mitt liv.

 

Det är så sjukt jobbigt att veta att jag inte ens fick chansen att säga hejdå, eller krama dem en sista gång. Det fanns så mycket jag ville berätta för dem. Det blir inte heller lättare att veta att det var utav samma orsak dem var tvugna att tas bort. Därför är jag numera livrädd för kolik. Om jag får veta att Promise har kolik kommer jag fort som f*n kasta mig iväg till stallet.

 

Nej detta är ett sjukt tungt ämneoch jag sitter i skolan när jag skriver och jag vill inte direkt börja böla i klassrummet. Ingen kommer ju veta varför. Jag har därför behövt tagit pauser undertiden jag skrev detta, just för att inte börja böla.

XoXo//Emma

Idag är det 11 månader sedan mina finaste prinsar lämna livet här på jorden. Känns helt sjukt, jag har snart varit utan dem ett helt år. Jag skulle göra vad som helst för att kunna få dem tillbaka. Jag saknar dem något sjukt och skulle offra vad som helst för att kunna få dem att komma tillbaka.

Idag var det 10 hela månader sedan världens finaste prinsar till hästar lämnade livet här på Jorden. Jag saknar dem något enormt och skulle göra allt för att få dem tillbaka. Dem ägde mitt hjärta ihop med Promise... Dem var de finaste killarna som jag visste om.  Jag har svårt att tänka att dem är borta, varje gång jag kommer till stallet blir jag alltid lika chokad över att se andra hästar i deras boxar. Dem finns med mig i mitt huvud varje dag. Det är många kvällar jag har gråtit mig till sömns för att jag saknar dem så mycket. 

Jag är 15 år och skulle personligen aldrig börja dricka eller röka vid den här åldern. Jag skulle aldrig röka, oavsett hur gammal jag är då jag tycker att det är sjukt äckligt och så ocoolt... Alkohol är väl klart att det kommer att bli ibland, ett glas vitt/rött till maten en fredagkväll eller kanske en cider. Men det är först när jag är 18 och får göra sånt! Man ska hålla sig till regler för dem finns av en anledning.

Nu när man går i skolan/kring skolan känner man ofta lukten av cigaretterök och en massa parfym då personen som har rökt vill dölja det. Dem personerna tuggar oxå oftast tuggummi hela tiden, för att man inte ska känna andedräkten. Därför vill man bara spy ibland i skolan, för det är som att gå in i en vägg. Det är ofta på samma ställen också... Det gör en ju inte alls misstänksam!

Jag kan bra inte första varför folk, 15 bast vill förstöra sina kroppar och inre organ. Om man röker så får man efter ett tag svarta lungor, grå/gul hy, äckliga naglar, äckliga tänder och man stinker! Röker man är man också väldigt stor risk att drabbas av sjudomen kol. Sen så kostar det ju något förjävligt mycket pengar! Ett paket kostar kring 50-60 kr... Säg att du röker 2 paket i veckan, då är du uppe i 100-140 kr per vecka. Sen det 4 gånger, så kostar det 4-500 kr för en månad. 4-500 kr som du skulle kunna gjort en massa annat roligt för! Du hade kunnat gått på bio, shoppat, köpt bättre saker än cigg.

 

Samma sak med att dricka massa alkohol. Din kropp tar stryk, din hjärna tar stryk och om du inte är försiktig kan du få allvarliga komplikationer. Dricker du för mycket blir du full och då har du inte koll på vad du gör. Det du gör kan vara något som du verkligen ångrar att du gjort dagen efter. Alkohol är inte heller billigt! Det blir kanske kring 3-400 kr, jag har ingen koll på detta men skulle tro att det är denna prisklassen. 

Totalt skulle du göra av med 8-900 kr på rent skit. För 8-900 kr kan du få, typ 2 kryssningar! Eller kanske inte, jo men det tror jag. Ni förstår nog var jag vill komma, 8-900 kr är mycket pengar som du har kastat i sjön och skulle kunna gjort mycket bra för.

Egentligen undrar jag vad deras föräldrar säger om det. Skulle min mamma eller pappa komma på mig om jag skulle göra något sådant så skulle jag ha utegångsförbud resten av mitt liv, inte få månadspeng och jag skulle inte få rida eller så. För dem tycker att rätt ska vara rätt, vilket jag håller med dem om till 110%!

Så vart jag ville komma är att jag tycker att det är helt sjukt äckligt och dumt av folk att börja med alkohol och att röka när dem är 15 bast. Har du en gång börjat är det svårt att sluta.
XoXo//Emma

Som jag har nämnt tidigare så har jag och Promise snart 5 år tillsammans. Känns helt sjukt att det snart är 5 år sedan jag skrev upp mig som skötare på världen bästa ponny. Tiden bara flyger iväg... Därför tänkte jag ta och berätta hur allt började, som jag minns det.

Nu skulle jag inte tänka mig att ta bort någon dag eller sluta ta hand om henne. Hon är världens bästa ponny och det kommer hon alltid att vara. Jag skulle aldrig kunna lämna henne i dagsläget. Hon är min barndomsponny/uppväxtponny och kommer alltid äga den största delen av mitt hjärta. När hon inte längre finns vet jag inte vem jag kommer att vara, hon är mitt allt. 
XoXo//Emma

Denna ponnyn alltså, världens bästa!! <3 <3 Hon är helt underbar, sista videon är från sista passet innan sommarlovet. Ett underbart mysigt pass.

Jag älskar denna ponny så mycket som ord inte kan förklara, hon är så sjukt underbar. Kan inte sätta ord på hur perfekt och undebrar hon är, även om hon kan vara jävlig så kan hon vara världens bästa. Hon kommer alltid finnas kvar och äga mitt hjärta. Jag vill inte leva ett liv utan henne. Jag kan leva med att jag kanske slutar rida och får lämna henne på så sätt, men då vet jag att hon har det bra och att jag kan hälsa på henne. Men blir det en annan utgång på något så vet jag inte vad jag skulle göra... Jag vet inte vem jag är utan henne! Hon är mitt hjärta och kommer alltid att vara

 

 

2012:


2013:

Visst är det stor skillnad och visst har vi utvecklats mycket? Synd att 2013 var sista gången jag fick sitta på honom, bästa ponnyvalacken och ridlägerponnyn ever <3 <3 Jag kommer sakna dig, tack så sjukt för dem 3 fantastiska åren jag har fått med dig. 2011-2013 vecka 26, då var du min, bara min och ingen annans! Världens
bästa hjärtis.

 

Första året kunde du knappt galoppfattning, du kunde knappt hoppa, du var vinglig så in i norden. Andra året kunde du hoppa bättre och kunde fatta galopp med var lite vinglig fortfarande. Sen nu tredje året, gick du på tygel, fattade galopp helt perfekt, hoppa låga hinder som en groda men klippte 70-80 (kanske 90, har ingen koll) som om du aldrig gjort annat. Och du var inte vinglig alls. Det fattades lite inom dresyren, men det kommer. Du är ju bara 7 år nu iår, lilla bebisen. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid älska dig<3

Jag önskar att vi kunde fått haft den sista tiden tillsammans, att du bodde hemma hos mig och att jag hade hand om dig och tränade upp dig. Men tyvärr sa min mamma nej och det gillar jag verkligen inte. Allra helst skulle du stått i stallet och väntat på mig nu, tyvärr kunde det inte bli så <3

XoXo//Emma

Det är helt sjukt. Idag är det 8 månader sen mina prinsar försvann upp till trappalanda och är idag jordens finaste stjärnor där uppe i det blå. Ni kommer alltid vara en stor det al mitt liv och ni äger en stor det av mitt hjärta. Det går inte en dag utan att jag tänker på er. Snälla kom tillbaka!! <3 <3 Jag saknar er och vill ha er här hos mig <3 <3 

Nu kan jag inte skriva mer för jag ser inte vad jag skriver på skärmen bakom alla tårar <3 <3