Idag är det den 17:e, vilket markerar datumet då Gordon och Prancer gick bort. Detta markerar även att det var 33 månader sedan. Jag tänkte därför ägna detta inlägget till dem, för de finns alltid i mina tankar. Det kanske inte märks när man är med mig, men jag tänker på dem varje dag. Förut var det ännu mera. På den senaste har det blivit mindre, men jag har verkligen inte slutat tänka på mina fina prinsar som springer utan smärta på de gröna ängarna i trappalanda.

 

"When it hurts so much you can't breathe, that's how you survive. By remembering that one day, somehow. It won't feel this way, it won't hurt this much"